Om när de som inte vet någonting om medicin ska uttala sig om medicin

Vi säger att du har fått diskbråck. I början gör det inte så ont, men det ger sig inte och du försämras. De rehabiliteringsövningar du fått rår inte på det och smärtan får större och större inverkan på din livskvalitet. Då kan du behöva andra behandlingar, operation eller i värsta fall bli stelopererad. Någonting är trasigt och du får hjälp att laga det så du kan fungera igen.

Vi säger att du har något annat problem. Du kanske inte kan koncentrera dig om så livet hängde på det, har myror i kroppen och noll impulskontroll. Du kanske känner dig smutsig hela tiden och tvättar händerna 50 ggr om dagen och kan inte sova om du inte gjort alla dina kvällssysslor i exakt ordning. Eller så har du haft sån fruktansvärd ångest så länge att du känner att du nog inte orkar vakna till ännu en svart dag. Det finns läkemedel som gör att du kan fokusera och klara skolan, läkemedel som gör dina tvångshandlingar lättare att kontrollera och läkemedel som dämpar din ångest och kanske lyfter ur dig ur depressionen. Borde vara samma sak eller? Men det är det inte.

Bilden till detta inlägg såg jag någon dela och blev provocerad. Vad betyder den ens? För det första görs det visst pengar på döda människor. Alla som behövt ordna en begravning vet det. För det andra görs det visst pengar på ”hälsosamma/friska” människor. Är det någon grupp i samhället som man verkligen kan göra vinst på är det just hälsofrälsta typer som köper dubbelt så dyr müsli för att Paulun har gjort den eller glutenfri mat fast det inte behövs. För det tredje är det inget motsatsförhållande mellan ”hälsosamma” människor och sjukdom. En person som springer maraton och äter grönkål kan väl även ha psykisk ohälsa? Och pengar gör man då alltså på de som är mellan hälsosamma och döden? Vad betyder det? Att vi som äter medicin är dumma kassakor för läkemedelsföretagen att lura? Kolla på bilden. Vi bara TRYCKER i oss medicin, med kartor och allt. Dumma lättlurade jävlar.

 

Jag har varit med om att många till synes helt vettiga personer öppnar munnen och tycker till om ADHD-medicin, som de vet är knark som skrivs ut till alla bråkstakar istället för uppfostran hemifrån. Att alla som kommer till vårdcentralen och är ledsna får antidepressiva med sig hem utan vidare utredning. Att läkarkåren är köpt av läkemedelsföretagen av nån oklar anledning för att förslava befolkningen? Fast bara när det gäller psykiska åkommor. Jag har aldrig hört någon uttrycka samma skepsis om smärtstillande, muskelavslappnande eller cellgifter.

Det är som att hela läkemedelsbranschen plus läkarkåren är nån slags Mr Burns som gnider sina händer förnöjt om de lyckas lura på oss piller. Men det är väl som konspirationsteorier i allmänhet antar jag. Trots att det är obegripligt och ologiskt får folk för sig att man fejkat månlandning, att nån slags världsomspännande övermakt metodiskt sprider ut gift/nervgas/väderplanerar/bevakar/besprutar folket genom kondensstrimmor i himlen. Lika obegripligt som att tro på gud som en farbror med långt skägg som sitter på ett moln i himlen med vit kaftan. Enligt mig. Man får tycka olika, och tro på vad man vill, men kom igen! Tror man på allvar att medicin tas fram enbart för vinstintresse och inte ett dugg för att hjälpa människor?

JA det finns dåliga läkare som är slarviga och oansvariga (har träffat många), precis som det finns kassa städare som inte städar längst bak under skrivbordet utan bara där det syns. I en perfekt värld går du till vårdcentralen med ditt dåliga mående och får en total helkroppslig och själslig utredning som inte läggs ner förrän man funnit exakt vad det är du lider av. Kanske har du magnesiumbrist eller så är sköldkörteln ur funktion? Det handlar om resurser som allt annat!

Jag undrar var gråskalan är? Kan det inte vara möjligt att läkemedelsföretagen BÅDE tar fram medicin för att hjälpa människor att lida mindre OCH vill sko sig på andras bekostnad. Ungefär som när man jobbar på ett multinationellt företag. Jättetrevligt att ha ett avlönat jobb. Men företagets agenda är alltid att tjäna så mycket pengar som möjligt, så i det stora hela betyder du som människa ingenting.

SÅ, vad vill alla självutnämnda experter att vi ska göra istället för att ta medicin? De vet precis, för de själva är ju inte sjuka. Urval av ”tips” kommer här: Man ska äta ekologisk mat ut glasmatlåda för annars blir man förgiftad. Gluten är boven i alla draman, hela kroppen blir inflammerad och toxisk om man äter en bulle. Eller så ska vi JÄMFÖRA MED ANDRA som har det värre. Liksom varför ligger du här i mörkret och gnäller över migrän? Du är ju så lyckligt lottad som har en fin familj och fina vänner, varför kan du inte se det positiva istället? Din Crohns sjukdom är inte alls så handikappande, det finns tillexempel människor som föds utan armar och ben. Varför gråter du för att din pappa har dött, det finns faktiskt dom som inte ens haft nån pappa.

Ett utslitet men bra exempel är insulin. Jag gissar att det finns flera sorters insulin från olika tillverkare på marknaden och att det skiljer sig från läkare till läkare vad man förskriver till sina patienter. Men ingen (jo, några idioter) skulle komma på tanken att gå in och peta och misstänkliggöra läkaren och patienten och företaget. Föreslå terapi istället, promenader och d-vitamin och folsyra och what not. Men vid psykisk ohälsa gäller andra regler. Och det är därför vi håller på och tjatar om att bryta tabun hela tiden. Ni friska kanske tycker att hallå nu är nog detta tabu brutet för vi hör om er jävla psykiska ohälsa överallt. Men så länge som vi blir bemötta som lata pessimistiska promenadvägrare som bara vill poppa piller och ligga på soffan, så kommer vi fortsätta att tjata.

Jag känner många människor som tar medicin för att klara av en vardag som är väldigt främmande för många andra. Ångestdämpande för att inte skada sig själva, sömntabletter för att undvika maniska skov, stämningsstabiliserande och antipsykotika för att få chans till ett värdigare liv. Och antidepressiva, denna utskällda stackare, som räddar liv varje dag överallt.

Om man är intresserad av fakta finns det massor att läsa om hur hjärnan förändras vid en utmattningsdepression, hur den rent fysiskt påverkas och hur funktioner stängs ner. Det finns massor av bilder och filmer och forskning med tydliga beskrivningar om hur olika psykiska sjukdomar ser olika ut i hjärnan och hur mediciner fungerar.

En parentes bara. Mediciner har biverkningar – det lyfts alltid fram av medicinmotståndare. Nästan alla får någon form av biverkningar. Jag har ätit antidepressiva som gjort mig avstängd, svettig, yr, personlighetsförändrad, trött och tjock, men det är ändå mycket bättre än alternativet att fortsätta leva i en svår depression.

Det är en sån konstig distanslöshet kring detta ämne. Var och varannan typ vet precis hur man botar en depression utan piller. Att motion är lika effektivt som antidepressiva mot mildare depressioner är fakta, det vet vi. Men läs meningen igen, MILDARE depressioner. Ja hej och hå, när jag har en mildare depression så leker livet om man jämför med en bipolär depression som man faktiskt ska ge fan i att uttala sig om överhuvudtaget om man inte upplevt det själv. Ta du dina skogspromenader och gröna smoothies och känn dig stärkt till kropp och själ och var tacksam, JÄVLIGT tacksam att du slipper ta tunga mediciner för att klara att leva ditt liv. 

Hoppas ingen plöjer över oss med en lastbil

Någon har prytt sin profilbild på facebook med en finsk flagga. Det är så man får reda på var terrorn slagit ner den här gången. I förra veckan var flaggan spansk. Och så är det IS som ligger bakom. Och då är det muslimernas fel alltihop. Och då ökar hatbrotten mot muslimer. Samt alla andra som inte pratar ren svenska eller har utländskt utseende, pga rasister är inte så nogräknade. Och då växer klyftor och missnöje och hat från alla sidor. Och då ansluter sig fler till IS. Så de vinner.

Mina två döttrar och jag är på vår stads årliga stadsfest. Vi står i folkhavet och tittar på Joakim Lundell. Och jag tänker: Hoppas ingen plöjer över oss med en lastbil. Och jag tänker: Nån skulle bara våga tafsa på min dotter. När kommer mina flickor uppleva sin första oombedda tafsning? För det är inte fråga om ’om’ utan om när, för det är så det ser ut och alltid har gjort. Tro det eller ej - sexuella övergrepp uppstod inte här i landet för ett par år sedan. 

Och SD vinner nästa val. På grund av terror, på grund av paranoia, lögner, överdrifter och ett samhälle som plötsligt betraktar fakta och fiktion som lika sanna. Politik byggd på skräck. Vi har inte lärt oss någonting. Ingenting. Sväljer vi vad fan som helst så länge det befäster vår världsbild? Tydligen.

Jag är så trött på att profit görs på vår rädsla. På den aldrig sinande brunnen med näthat. Och framförallt är jag trött på att det av nån anledning ändå känns mest relevant att lägga sin tid och energi på att dreva mot feminister. Som att det är feminister som startar krig, begår terrorhandlingar, begår sexuella övergrepp på festivaler, sprider rasism, hot och hat. Jag har varit feminist sen lågstadiet och diskuterat med otaliga meningsmotståndare och verkligen bett dem förklara varför feminism är så provocerande men jag fattar fortfarande inte varför. Jag har ju mina aningar, men de tar vi en annan dag. 

Angående Anna Books lilla son

Hade helt missat den här historien om Anna Book och hennes son. Kanske för att rubriker om våldtäkt mot barn är en så pass stor del av vardagen att jag inte orkar klicka längre. Kanske för att Anna Book i mitt hjärnkontor ligger arkiverad under uppslagsorden "Offentliga jojobantare", "Extremt mediakåta C-kändisar" och "Hade en onehitwonder på åttiotalet" och är inte mycket mer intressant än så. Folkkär av oklar anledning, enligt mig. Men man kan ju tycka olika.

Det var min dotter som visade mig tweets och kommentarer av sagda kvinna som uppenbarligen lider av nån slags psykos, alternativt bara hög DIH-faktor. Jag bistår inte med skärmdumpar, det finns många andra som tagit på sig det, men en kort summering kommer här: Anna Books son Antonio var på fest. Han och hans kompis söp ner en 13-åring med sprit de själva fixat, så hon var redlös, sedan våldtog de henne oralt och vaginalt. Det finns vittnen. Antonio har blivit dömd i tings- och hovrätten för våldtäkt mot barn. Han var 16 år vid det här tillfället. En fruktansvärt tragisk historia.

Anna Book har skrivit en hel del obegripliga kommentarer, kallat de som kritiserar för "smuts" bland annat och av nån outgrundlig anledning även bedjande-händer-emojin fem-sex gånger per kommentar. Anna är också tydligen buddhist, hon upprepar närmast tvångsmässigt ordet KARMA. Ska inte vara sån men jag tror inte karma riktigt betyder att om man uttrycker sin fasa över en våldtäkt så får man skit av livet och efterlivet forever and ever. Det känns inte riktigt proportionerligt. Karmakontot måste vara skapligt övertrasserat om man på fullaste allvar ber om att "utreda flickans bakgrund" Bakgrund?? Låt mig gissa: Fram tills alldeles nyss var flickan 12 år och lite barnsligt nyfiken på vuxenvärlden. Precis innan det var flickan en vanlig elvaåring, satt säkert lite mycket vid paddan. Var i skolan, käkade mellis, såna saker. Hm. För fan, Anna! Släpp det där, för din värdighets skull. Men nej, Anna Book tar strid. Blockerar alla som inte skickar hjärtan och "finaste Antonio" fast de aldrig ens tagit i hand med honom. För är man fan till en artist och offentlig person måste man per automatik ta hennes våldtäktsman till son i beskydd nuförtiden. Lojalitet till idiotins gräns. Anna hävdar att hennes son är oskyldig och att han däremot kom dit och räddade flickan undan våldtäkt. Om man med "räddar" menar att man kör ner sin kuk i halsen på den redlöst berusade flickan, alltså.

Jag kan förstå att det är någons son det handlar om, och att det såklart är ett känsligt ämne och att hon älskar sin son ändå, trots att han är en våldtäktsman. Men här kommer en liten lista på hur Anna Book hade kunnat bemöta detta ämne i sina sociala medier istället för att måla ut sig själv som helt jävla tappad:

1. Säga att detta är en sak som inte har med officiella Anna Book att göra och vänligt avböjt ge kommentarer om det inträffade.
2. Uttrycka nån slags sympati, deltagande, whatever med den berörda flickan och hennes familj som just nu går igenom en riktigt jobbig tid.
3. Tala om för lilla Antonio att tar han inte ansvar för sina gärningar så är han inte välkommen hem.

carlsons kreativa gör en doptavla

Fram med grejerna. Pennor & penslar, vatten, kladdpapper, färger av olika sorter och slag, stor kopp kaffe och typ 35 inspirationsflikar på datorn med bildgooglingar på diverse. Behöver en större skärm! Går noga igenom mailet jag fått av kunden. Står info om dopet och om bäbin och föräldrarna, färgönskemål och lite smått och gott. Nu har jag ett antal timmar av pyssel och pill framför mig.

Kladdar upp en skiss på det som jag efter mycket om och men kommit fram till ska vara med på tavlan. Brukar ha med några personliga saker (napp, nyckelring) som säger något om barnet och föräldrarna. Har med utdrag ur kalender, info om dopet och symboler och andra önskemål som kunden kommer med. Ju mer detaljer desto bättre.

Blyertsar upp lite konturer och börjar så smått att måla. Suddar och gör om tretusen gånger.

Färgerna matchar färgskalan i bäbins rum.

Nu börjar det likna något. Bara lappen med dikten kvar. Sen ska bakgrundsfärg och skuggor på. Väljer i det här läget att måla ett porträtt av ultraljudsbilden istället för ett porträtt på barnet. Lyckas man inte med porträttet blir hela tavlan förstörd. Vet också att bäbin hade ett smeknamn i magen, blir lite kul att smyga in på ultraljudsbilden, som minne.

På med färg, småpill och skuggor. Dikten är ett utdrag ur en sång som ska sjungas på dopet. Klart! Hoppas kunden och mottagaren blir nöjda och glada!

doptavla februari